På begäran kommer här texten jag skrev i samband med mitt gästbloggeri hos Milliez den sista augusti 2011. Håll till godo! :)

"Gästbloggeri – so, here it goes.

En kort presentation kanske är på sin plats.

Mitt namn är Kyra. En originalupplaga av nittonhundraåttiofyraårs modell, för er som inte orkar räkna efter gör det mig alltså till tjugosju år. Jag brukar föredra att säga det sådär fort och otydligt och hoppas att det misstolkas till en något yngre siffra. Helst något under tjugofem, men det är svårare i text. Det är egentligen inte så att jag är rädd för att bli gammal, jag är nog mest rädd för att förlora mig själv på vägen – att istället för att bli sedd bli förbisedd, att bara vara trettioplus så småningom utan mer att ge.

Egentligen är jag ganska nojig överhuvudtaget, det är inte bara det där med åldern. Jag är ganska rädd för mycket. Ormar tillexempel. Jag är en typisk sådan som har gummistövlar upp till knäväcken och helst nedstoppade extra förstärkta galonbyxor om jag ska ge mig ut i skogen, jag stampar också gärna (sådär extremt att folk faktiskt tror att jag har någon form av störning) för jag har läst att ormarna känner vibrationerna och ringlar sin väg. Ligger det en orm på vägen när jag kör bil drar jag upp knäna till hakan, ryser och sätter inte ner fötterna förrän jag rullat flera hundra meter.

Jag är också vansinnigt rädd för att inte räcka till. Att vara en armlängd för kort. Jag är rädd för att uppfattas som tråkig – grå och färglös. För jag vet ju att jag innerst inne att jag har så mycket mer där inom mig men som jag ibland inte riktigt orkar visa upp. Ni vet vad jag menar, ibland sätter man sig själv på off och då gör man bara det där högst upp på prioriteringslistan och resten låter man liksom vara. Man tar resten en annan dag – men tänk om man inte får uppleva den där andra dagen.. vilket för mig till en annan rädsla – döden.

Jag är nog kanske inte så rädd just för själva döden utan mer för vad som ska hända med allt runtomkring om jag plötsligt skulle försvinna. En form av dödsångest som breder ut sig både nu och då, det senaste året mycket mera nu än då. Titt som tätt fast mycket mera tätt än titt. Jag har två underbara (såklart) barn, en son som heter Mio och en dotter som heter Stella. Knoll och tott, kurridutterna och ibland barnet och bebisen. Kära barn med många namn.

Mio är en tandlös kille, hela 7 tänder fattigare har han blivit det senaste halvåret. Han är en sprudlande alldeles snart fylld 6 åring. Full av kärlek, trots och känslor. Han älskar att driva sin mamma till vansinne lika mycket som han älskar att krypa tätt intill henne i soffan. Han är lillgammal och förståndig och han är väldigt mån om de som finns i hans närhet. Han kan smyga upp på morgonen och fixa frukost åt resterande familj, han kan också (väl bevisat) smyga upp, ta en sax och klippa av sig håret och för all del ta lillasysters kalufs när han ändå är på gång. De dagar han väljer att inte smyga drar han gärna av ett riff med elgitarren i sovrummet och vips så är vi alla vakna. Omtänksam kille med glimten i ögat helt enkelt.

Stella är en nyss fylld 2 åring med hur mycket energi som helst. Pratar gärna om allt, med alla. Hon älskar Pippi Långstrump och borsta tänderna är det bästa hon vet, om hon fick skulle hon göra det en gång i kvarten. Angenämt problem kan man tycka. Något hon avskyr däremot är hårtofsar och klänningar. Det har hänt EN gång att hon ville vara prinsessa med tofs, klänning och halsband och som tur var hann jag föreviga detta ögonblick med kameran annars skulle hennes pappa aldrig trott på mig. En favoritsysselsättning är att hoppa jämfota, gärna i sängen och annars rakt uppochner på golvet. Stella gör gärna hyss, allt ifrån att måla om möbler med tuschpennor till att hälla ut müslipaket över golvet – endast fantasin sätter gränser är lite av hennes motto.

Jag fick Mio när jag var 21 år, det hade jag aldrig trott. Jag kunde verkligen inte se mig själv som mamma. Det är klart att jag ville ha barn, men jag trodde inte att jag skulle få det där och då. Jag hade varit tillsammans med Mios pappa i en månad (vi hade dock kännt varandra ett par år innan) och jag åt dessutom p-piller. Livet var turbulent och jag hade precis kommit ur ett miserabelt förhållande där missbruk och misshandel hörde till det vardagliga. Jag slängde mig in i armarna på Mios pappa för jag tänkte att där var jag trygg. Han var snäll och lugn och framförallt så älskade han mig helhjärtat precis så som jag var. Men så en dag kändes någonting annorlunda. Den där känslan som omsluter hela kroppen och känns sådär starkt men man har ingen aning om vad det är. Kroppen känner igen det men hjärnan kopplar inte.

Hur som helst så gjorde jag ett graviditetstest – mest för att utesluta en graviditet. Men så uppenbarade det sig ett svagt plus, jag fick vinkla det under kökslampan för att se det. Jag minns att jag ringde upp tillverkaren och ställde alla möjliga konstiga frågor även fast jag kände så starkt att det var rätt. Jag är en sån som tror att saker händer av en anledning, annars hade jag inte orkat leva med allt som hänt. Jag tog beslutet att behålla barnet utan att tveka en sekund. Jag var nog kanske inställd på att bli ensam såsmåningom men har man bakat en bebis så är man skyldig att göra det bästa av situationen så vi levde tillsammans tills Mio var omkring 1 år och 3 månader, vi hade skitroligt. Vi spelade spel och drack saft, vi lagade middagar tillsammans och bakade. Men vi var inte menade tillsammans på det sättet. Den vänskapen vi hade från början blev aldrig mer än vänskap i det långa loppet. Vi gav det ett försök men det gick inte. Jag insåg det mycket tidigare än vad Tomas (Mios pappa gjorde) och separationen var därför väldigt jobbig och det var det första året efter också.

Vi hade en del gemensamt, jag och Tomas. Vi hade båda haft ett rörigt liv och vi hade båda en hel del i ryggsäcken vi alla bär genom livet. En sak hade vi dock inte gemensamt – styrkan att orka bära den livet ut. Tomas tog sitt liv i april förra året och lämnade mig med ett ensamt föräldraskap och Mio till hälften föräldralös. Jag tror att det är lite där, i det, som min rädsla för döden bottnar. Jag har sett vad som händer med de som lämnas kvar. Jag har sett ångesten och smärtan i hjärtat hos ett litet barn. Jag har sett ilskan och frustrationen döden lämnat efter sig och torkat de tårar som aldrig vill ta slut. Jag har ältat de frågor som för alltid lämnats utan svar, desperat lekt dektektiv i jakt på ledtrådar i den största frågan – varför utan att finna ett endaste därför.

Jag har varit med min son när han tagit farväl av pappa, när han sänkt ner sin pappas urna i jorden och jag har försökt att finnas där och räcka till. Jag har vant mig vid tanken att de gånger vi ”hälsar” på pappa är det en gravsten vi möter och det är outhärdligt att ens tänka tanken att lämna någon efter sig på det sättet. Jag känslomässigt kräks när jag snuddar vid tanken att det är så många fler än vi som mister någon på det sättet. Att det finns fler barn som på ett eller annat sätt mist någon eller flera av sina nära någonstans mitt i livet. Jag har lärt mig att livet är allt annat än rättvist, jag accepterar det inte riktigt, men jag respekterar det.

Det har nu gått lite drygt ett och ett halvt år, livet börjar sakta bli något av en vardag igen och det jag egentligen ville med det här var att förmedla några små punkter som jag själv haft nytta av

1) Just när du tror att ”Nu kan livet fan inte bli värre” så är det precis det som händer. Livet slår undan dina ben ännu en gång. Du tänker ”jag orkar inte mer nu” och svaret är – JO, det gör du! Du orkar precis hur mycket som helst om du TROR på dig själv. Peppa dig själv och tänk att efter jag har bestigit det här enorma berget i motvind ska jag segla nedför det i medvind. Orkar du verkligen inte – TALA om det för någon och låt dem hjälpa dig att ge livet en chans – ge dem en chans att få finnas där.

2) Hur mörkt det än må vara och hur svart det än må vara i horisonten, se till att fylla ditt inre med ljus. Se till allt det där vardagliga som du älskar. Tänk på varma bad och tända ljus i höstmörkret. Tänk på ljummet sommarregn som dunstar mot het asfalt. Tänk på barfota fötter i daggande gräs och soluppgång.Tänk på din mammas leende, din pappas slitna flanellskjorta, din dotter eller sons kristallklara skratt eller tänk på din brors hockeyfrisyr – grip efter varje halmstrå och fokusera på allt det där som gör dig glad, trygg och hemma i livet.

3) Det finns inga genvägar, inte heller något facit. Allt du kan göra är det som du tror är rätt. Gör du fel så börja om. Någon gång vänder det. Har du en riktig skitdag så tänk att – imorgon vid den här tiden är det över, då är det en ny dag och nya tag. Sätt upp realistiska mål att ta dig till och glöm inte bort att skratta åt eländet.

4) Var noga med att tala om för de som står dig nära att du älskar dem, och verkligen uppskattar att just de är en del av ditt liv.

Jag skulle kunna skriva mycket mer, men det känns som om detta blev en hel del och jag beundrar er som orkat läsa ända hit ;) Tack Camilla för att jag fick chansen att gästblogga hos dig, och Tack alla som tagit del av ovanstående.

Jag önskar er alla en fantastisk höst med mycket kärlek & tålamod!

/Kyra"

Jag har älskat Lagerhaus ända sedan jag för första gången klev innanför dörrarna i den underbara butik och får inte nog av alla söta saker jag alltid hittar där. I just fell in love!

Kärlek vid första ögonkastet helt enkelt.

Nu har de dessutom öppnat en webbshop vilket gör det så mycket lättare att ta del av alla dessa finurliga ting. De har premiär idag och det enda som krävs är att du blir vän med Lagerhaus på facebook så är du en del i VIP-lanseringen och får vara bland de första att träda in i den lättnavigerade, fräscha och alldeles underbara värld!

Själv klickade jag hem detta + lite till såklart ;)

Denna underbara mugg vid namn Kvarteret, har redan 4 stycken hemma men köpte på mig ett par till så varmt välkomna hem på kafferep hos mig!


Matchande skålar kändes lite som ett havetohave.


& dessa underbara små ströare, just love!


Bordstabletter som passar ypperligt i mitt pastellfärgare kök med massor av romaniska inslag, Jimmy kommer bli överlycklig - tror ni inte?



Sen var jag tvungen, verkligen tvungen att klicka hem dessa till kommande kalas (Mio fyller 6 (!) år den 8 september, hoppas de hinner komma innan!



Jag köpte även matchande tallrikar såklart, och så detta söta ljus som jag tänkte att vi skulle ha på brickan när han får frukost på sängen.



Nästa gång (inom en mycket snar framtid, förmodligen) klickar jag jag hem de här!



Bilderna är lånade från Lagerhaus.




Vad klickar ni hem?